Tjock-Steffe och polisbrickan – från den undre världen till lagens insida
Det finns vändningar i livet som ingen ser komma. Att jag, med min bakgrund, en dag skulle stå där med en polisbricka i handen – det var en sådan vändning.
Det började inte som en plan. Det var inget barndomsdröm-scenario där jag ville “bli polis när jag blir stor”. Tvärtom – jag hade spenderat år med att undvika dem. Men livet har en märklig humor, och ibland hamnar du på platser som ingen skulle tro möjliga.
Att få polisbrickan var som att öppna en dörr till en helt ny värld – men det var en värld där jag kände igen mig mer än folk tror. Hierarkier, lojalitet, regler som gäller för de invigda och andra regler för resten. Skillnaden? Här fanns uniformer och protokoll.
Jag fick se hur saker fungerade från insidan. Hur beslut tas, hur information flödar, och hur man kan röra sig i gråzoner även när man bär statens emblem på bröstet. Det var en paradox – att stå på rätt sida av lagen, men ändå känna igen spelet från den andra sidan.
Många frågar om det här var en omsvängning, ett “nu lämnar jag allt bakom mig”-ögonblick. Svaret? Nej, det var en del av resan. Ett kapitel bland många. Och som alla kapitel i mitt liv hade det sin början, sin höjdpunkt och sin avslutning – med minnen som fortfarande känns som om de hände igår.
I boken Tjock-Steffe berättar jag i detalj om hur jag hamnade där, vad jag såg, och vilka dörrar det öppnade – och stängde. Det är en historia som inte bara handlar om uniformer och paragrafer, utan om människor, makt och gränserna mellan rätt och fel.
För den som vill förstå hur en polisbricka fungerar i praktiken finns det officiella beskrivningar, men verkligheten? Den är sällan så ren som på polisens hemsida.
