Tjock-Steffe och Pablo Escobar – mötet med en legend
Det finns namn som bär mer tyngd än guld. Pablo Emilio Escobar Gaviria var ett av dem. För de flesta är han en myt, en Netflix-serie, en rubrik i historieböckerna. För mig blev han en verklig människa – av kött och blod, med ögon som såg rakt igenom en.
Det var på en resa som började helt oskyldigt, eller åtminstone på ytan. Kontakter leder till kontakter, och innan jag visste ordet av befann jag mig i sällskap där hans namn inte bara var känt – det var heligt. Ingen sa “Escobar” högt om man inte var säker på vem som lyssnade.
Första gången jag såg honom minns jag tydligt. Inget pompöst intåg, inga fanfarer – men ändå en närvaro som fick rummet att tystna. Pablo hade den där förmågan att få dig att känna dig både trygg och livrädd på samma gång. Ett leende som kunde betyda “du är välkommen” – eller “du är körd”.
Vi pratade inte om vädret. Vi pratade om affärer, om lojalitet och om att hantera problem. Och tro mig, hans definition av “problem” skilde sig en hel del från de flesta människors.
Det var ingen romantiserad gangsterfilm – det var verkligheten. Vapen på bordet, vakter vid dörrarna och en man som styrde ett imperium som kunde få hela nationer att darra. Ändå kunde han skratta som vilken småbarnspappa som helst när han berättade om sina hästar och sin familj.
Jag har burit med mig det där mötet länge. Inte för att jag beundrar vad han gjorde, utan för att det var en påminnelse om att makt och mänsklighet kan samexistera i en och samma person – och att den kombinationen är farligare än någon pistol.
I boken Tjock-Steffe berättar jag allt – hur vägen till Pablo såg ut, vad som sades bakom stängda dörrar och vilka konsekvenser det fick. Det är inte en historia du hittar i någon tidning.
För den som vill läsa mer om Pablos bakgrund finns otaliga artiklar och böcker, men BBC:s historiska profil är en bra start. Men min version? Den får du bara direkt från mig.
