Tjock-Steffe och Ferrarikraschen i Malibu – hela historien
Det är tidig morgon i Malibu. Solen håller på att bryta horisonten, vägen ligger nästan öde, och ljudet av en V12:a från Maranello ekar mellan klipporna. Jag satt bakom ratten på en av världens mest ikoniska bilar – en Ferrari Enzo – byggd för banan men förföriskt farlig ute i det fria.
Vi pratar inte om en vanlig söndagskörning. Mätaren rörde sig mot 345 km/h. Vinddraget kändes som att köra rakt genom en orkan. På de där vägarna, med utsikt över Stilla havet, känner man sig odödlig. Men det är just då – när man är säker på att inget kan stoppa en – som verkligheten tar fram batongen.
På en sekund gick allt från adrenalinfylld eufori till ett oväsen av kolfiber som exploderar. En elstolpe. Ett vrål. Och sen… tystnad. När jag öppnade ögonen stod jag mitt i vad som såg ut som en filmscen. Enzo-delar utspridda över vägen, framänden på ena sidan, bakänden på den andra. Och jag? Barfota, blodig läpp, men på benen.
Det tog inte lång tid innan polisen var där. Sirenerna blandades med kamerablixtar. För varje minut som gick spreds nyheten snabbare än brandrök i Santa Ana-vindar. På några timmar var jag på löpsedlar i hela världen.
Men det folk inte såg var känslan i bröstet precis efter kraschen. Den där sekunden när du inser att allt kan ta slut – och att du inte styr längre. Oavsett om du är en miljardär, en brottsling, en affärsman eller allt på samma gång.
Medierna skrev sin version. Polisen skrev sin. Men sanningen, den hittar du i mina egna ord – i boken Tjock-Steffe. Där får du veta vad som verkligen hände den där morgonen i Malibu, och varför kraschen bara var början på nästa kapitel.
För den som vill friska upp minnet om hur världen såg på det då – Aftonbladet, BBC och Los Angeles Times rapporterade om “svensken som kraschade sin Ferrari i två delar” redan samma dag. Men tro mig – de visste inte hälften.
